English-born Australian Painter, 1854-1914 was an Australian landscape artist and a member of the Heidelberg School of Australian impressionists. Withers was born at Handsworth, Staffordshire, the son of Edwin Withers. He showed an early desire to paint, but objection was made to this by his father. It is not known what occupation he followed in England, but in 1882 he arrived in Australia with the intention of going on the land. After working for about 18 months on a farm, Withers removed to Melbourne and obtained a position as draughtsman in a firm of printers. He then took up his painting again, and began to exhibit with the Victorian Academy of Arts afterwards merged in the Victorian Artists' Society. In 1887 Withers went to Europe. There he was married to Miss F. Flinn and studied for some months at the Academie Julian, Paris. He returned to Australia with his wife in June 1888 having been commissioned to do black and white work for Messrs Fergusson and Mitchell of Melbourne. His most important work in this way will be found in the illustrations to Edmund Finn's, The Chronicles of Early Melbourne. Withers settled down at first at Kew, a suburb of Melbourne, and then near Heidelberg on the other side of the river Yarra. He became friendly with Arthur Streeton, Charles Conder, Tom Roberts, Frederick McCubbin and other leading artists of the period. He began to sell a few pictures, but the collapse of the land boom put an end to his illustrative work. He obtained some work as a drawing and painting master in schools, and in 1891 opened a studio in Collins-street west, where he held his first private exhibition.   Related Paintings of Walter Withers :. | The Last of Summer | Approching Summer Storm | Farmer's Girl | A bright winter's morning | Heidelberg |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Albert Joseph Moore,ARWS
181-1893 He showed precocious artistic talent as a child and entered the Royal Academy Schools in London in 1858. His early work shows a Pre-Raphaelite influence common to his generation. The watercolour Study of an Ash Trunk (1857; Oxford, Ashmolean) is very Ruskinian in its precise handling of naturalistic detail. Moore made two visits abroad: in 1859 to France with the architect William Eden Nesfield and in the winter of 1862-3 to Rome with his brother John Collingham Moore. Elijah's Sacrifice (1863; exh. RA 1865; Bury St Edmunds, A.G.), one of Moore's earliest large-scale oil paintings, was executed while he was in Rome. Its biblical subject and sombre tone are typical of his output in the early 1860s and relate to the work of Ford Madox Brown and Edward Armitage.
Christian Seybold
1690/7-1768 German painter, active in Austria. He went to Vienna in his youth and, apparently self-taught (Hagedorn), became a portrait-painter. His earliest known work, surviving only in an engraving (1728) by Andreas Schmutzer (1700-40) and Josef Schmutzer, is a portrait of Graf Johann Adam Questenberg in the formal Baroque style. Subsequently, under the influence of Balthasar Denner, he turned to a more intimate style of representation,